Hej Blue,
Tack för att du delar med dig av dina tankar och känslor. Jag känner verkligen igen mig i det du skriver, att ha familjemedlemmar som beter sig illa och hur fruktansvärt dåligt det kan få en att må. Jag har kämpat med detta under många år och till slut kommit till ro. Det handlar så mycket om att bryta sig loss från den negativa programmering man utsätts för i en familj där någon eller någon mår dåligt och därför, medvetet eller omedvetet, skadar andra i familjen. Det är så lätt att gå in i överlevnadsläge och tro att det hänger på en själv att försöka lösa situationen, eftersom vi som barn programmeras till att vår tillhörighet med familjen är vår enda chans till överlevnad.
För mig har det varit en lång resa till att inse att vi alla, särskilt vuxna, har ett ansvar för våra relationer och våra egna beteenden. Det är aldrig ditt fel eller ditt ansvar att någon beter sig illa mot dig. Jag har länge velat tro att blod är tjockare än vatten men jag har blivit så besviken och övergiven att jag insett att jag bara skadar mig själv om jag skulle fortsätta jaga något som min ursprungsfamilj inte har förmågan att ge. De spelar en väldigt liten roll i mitt liv numera. Om det är så att du fortfarande bor tillsammans med dem så rekommenderar jag dig starkt att prata med någon, helst professionell om du har möjlighet, för att få konkreta förslag på hur du kan skydda dig själv.
Lycka till!
